Mitt sommarlov...

...vad jätteskönt mitt sommarlov skall bli!

Efter klockan 13 idag har jag officiellt sommarlov. Det var då som jag steg ut ur matteannexet och hade avlagt den sista tentan för denna termin. Om jag klarade den eller inte är en annan sak, men jag har i alla fall sommarlov nu!

Men det är inte som när man var liten. Det är inte samma känsla att få sommarlov nu som det var då. Jag önskar att det vore lite mer pirrigt, lite mer av den där svindlande frihetskänslan som alltid fanns där innan sommarloven när man var liten. Då man längtade i flera veckor. Räknade ner dagarna. Och när man till slut satt i kyrksalen var det enda man ville att prästen skulle prata klart så att sommarlovet kunde börja. Då man fick gå ut i solen, äta glass och bara leka i 10 långa veckor. Idag när jag klev ut från matteannexet fanns där inte samma svindlande känsla och inte heller fanns där en sol som väntade. Istället öppnade himlen sig och ner föll ett blött men ändå ganska behagligt sommarregn. Och inte väntar 10 veckor av enbart lek och bus heller. Istället blir det jobb och jobb, men troligen hinns det nog med en hel del lek och bus också...

Kanske att den där svindlande känslan trots allt finns där ändå. Men att det gömmer sig för att det inte är samma cermoni med att få sommarlov. Kanske att känslan inte har innfunnit sig för att jag fortfarande är kvar i Lund och skolan fortfarande gör sig påminnd. Kanske att känslan gör sig mer påtaglig då jag nästa vecka far hem till mitt kära Småland. Det hoppas jag!

Killen och ögonen

Hans ögon var något utöver det vanliga.
De hade drag av sorgliga hundögon,
men i de otroligt blå ögonen fanns något helt annat.
Något större.

Dessa blå ögon finns nu ständigt i bakhuvudet,
de tränger sig fram vad än jag gör.
Vackra, sorgliga och bärande något större.

Vet nu vad hans ögon bär.
De bär hopp, de bär lycka, de bär tro och de bär längtan.

KAFFE

[Not even all the coffee in Colombia would make me a morning person]

Nej inte ens allt kaffe i Colombia skulle kunna göra mig till en morgon-människa. Denna vecka har jag försovit mig VARJE dag. Trots att mamma har ring och väckt mig har jag somnat om och missat tiden. Till och med idag då första föreläsningen inte började förrän klockan 10 så kom jag för sent till skolan. Även om jag gillar att hitta på saker under morgonens tidigare timmar kommer jag aldrig att bli en morgon-människa.

Nej inte ens allt kaffet jag nästintill måste dricka under 9-rasten i V-huset kan göra mig till en morgon-människa. Det spelar ingen roll hur stor min kaffemugg är; Jag kommer aldrig bli någon morgon-människa.

Vi är värda så mycket mer

nu slår vårens första regn emot taken
jag står vid fönstret som en vålnad
denna staden är som en pålagt skratt
lika död lika punktlig och lånad
en gång hade jag mitt kort till baren
i slippen mellan framgång och undergång
mitt i ängslighetens största seger,
samförståndet och skvallrets knägång
ja, du drar mig till soffan och vi lägger oss ner och du viskar;
denna stan är för sorglig
vi är värda så mycket mer

vår klass inte första klass
när blodet stiger slinter kniven
den kränkte vill ha sanning till varje pris
och slåss med en egg som är sliten
men inget är så svårt som att vinna mot sig själv
vi kan reglerna men kan vi spelat
skriker fäktar förtvivlat framför domaren
som om vi redan förlorat och vet det

det är det raka i dig som jag ser
hur många kors ska du dö på,
du är värd så mycket mer

Ja du säger att livet är en enda kamp för värdighet
jag tror jag förstår vad du menar
en kamp för kärleken, guden inom oss
en kamp för det som lyfter förenar

politiker, media, kanaler utan vatten
allt har ett pris, allt saknar värde
från kyrkan på berget strömmar toner
det är sången vi en gång lärde oss
om en rikedom större än den här världen ger
vi visste det då, vi är värda så mycket mer
så mycket mer

Nu slår höstens första regn mot våran motorhuv
när du somnat såg jag gränsen, vi är över den nu

Vi är värda så mycket mer av Tomas Andersson Wij

Måndagen den 19 mars

Halli, hallå bloggen!

Jag kriverar! Jag tror jag dör! Gale vilken snygg kille! Ungefär som en solbränd Brad Pitt eller en blond Måns, men ändå så mycket snyggare.

Förutom att idag ha sett V-sektionens kanske snyggaste kille har jag haft föreläsning i Matematisk statistik och i Konstruktionsteknik samt även övning i konstruktionsteknik. Hanna är i Budapest så jag fick jobba ensam med killarna och man kans ju lugnt säga att dom köttar på ganska mycket fortare än vad jag och hanna normalt gör...

Ett annat glädjeämne är också att HV vann gårdagens match mot Brynäs vilken innebär att de går vidare till semi. Så nu ska dom bara vinna 8 matcher till sen har dom vunnit guld! =)

Nu väntar en helkväll av plugg inför duggan i mat stat på torsdag. Och imon kanske jag stöter på den snygga killen igen.

Tjipp och hoj, hallonboj!

En intruduktion till Tomas Andersson Wij

Äntligen har den kommit. Äntligen. Tomas Andersson Wijs samlingsalbum. Det innehåller verkligen alla hans genialaste låtar och enligt mig alla de allra bästa låtarna. Texterna får mig än en gång att analysera. Se bakom orden och bara ryckas med av det fantastiska språket och de underbart melankoliska melodierna. Så killen på våningen under mig får spelar hur hög musik han vill. Golvet får vibrera hur mycket det vill av basen från hans musik. Jag kommer inte gå ner och säga till. Jag stoppar bara in hörlurarna i öronen, höjer musiken lite till, drar filten om mig, sätter mig i skräddare på stolen och plötsligt kan jag plugga i fred.

[från kyrkan på berget strömmar toner
det är sången vi en gång lärde oss
om en rikedom större än den här världen ger
vi visste det då; Vi är värda så mycket mer]

Hur dum får man bli?!

Något har varit fel, det har jag förstått. Jag är inte dum. Men att gå bakom ryggen och ljuga är bara dumt. Speciellt om sanningen kommer fram. Sanningen har kommit fram och jag är inte arg. Lite besviken. Men tänk tillbaka. Gjorde ni inte precis likadant? Precis likadant sånär som på en sak; Jag sa sanningen.

(Läs Matt 7:12)

Jag har gått vidare, har klarat mig, och vet Ni, jag klarar mig galant.

Det är så mycket jag vill säga. Så mycket jag vill berätta. Så mycket jag borde berätta. Så mycket du borde veta. Frågan är inte om jag vill berätta. Jag vill, men orkar jag? Orkar jag återleva allt igen. Orkar jag gå igenom allt en gång till. Slutligen vet jag att jag måste för jag vill ju att du ska veta.

Samtidigt repeteras Jonas ord i mitt bakhuvud. Om och om igen...

Den närmar sig

Tentaperioden närmar sig. Tentaprioden och med den en himla massa plugg samt för mig att halvt isolera mig i min lägenhet. Tentorna är i Byggmadsmekanik och Beräkningsprogrammering.

Byggnadsmekaniktentan skrivs tisdagen den 6 mars och berökningsprogrammeringen fredagen den 9 mars.

Hur dessa två tentor går återstår att se. Men som sagts så många gånger förrut, you can always omtenta.

En trip med Peak

Idag kom vårens katalog från Peak Performance. I varje nytt nummer besöks en ny plats där Peak visar sina kläder och testar vad de går för. I vanliga fall brukar jag bara snabbt bläddra igenom katalogen för att se om det kanske kommer några snygga kläder och sedan slängs tidiningen i min papperrsinsamling. För jag vet ju att jag till slut ändå kommer inhandla det jag gillar från Peaks kollektion. Men denna gång var det något mer än vanligt som fångade mitt intresse. Jag började skumma igenom brevet som alltid kommer med tidingen där det översiktigt står lite om den nya kollektionen. Jag fastnade vid mening innehållande "Tofino som ligger på västra sidan av Vancouver Island". Jag stannade upp och tänkte: Det kan inte ligga långt från Port Hardy. (Vilket ligger på den nordligaste delen av Vancouver Island. Det vad där jag hade mitt första rotary-möte som utbyttesstudent. Det tar för övrigt ca 10 timmar att åka bil/buss från Victoria till Port Hardy.)

Efter att ha läst brevet öppnade jag tidningen och istället för att enbasrt kolla på bilderna läste jag tidningens hela artikel. Där jag kände igen varenda namn på de samhällen och även de minsta byarna som nämndes. Även atmosfären och naturen som beskrivs känns närvarande. Peaks grupp anlämnde till Vancouver Island från Vancouver till Nanaimo, vilket nästan är grannstället till Comox där jag har varit på skidsemester.

Min fösta tanke var alltså riktig och artiklen i vårens katalogen fick mig att sakna mitt USA och längta tillbaka lite mer. Mitt hjärta kommer alltid slå lite extra för just denna del av världen. The Pacific Nothwest.

Sailing towards you

I know that I´ve been running straight towards my loss
I know that I can´t beat this world if I don´t have my cross
I know i took my childhood dreams
and locked them up in a box
I know that I´ve been such a fake
and made foolish mistakes

I am sailing to You now
I am sailing to You

Sometimes, now, in my dreams I lie awake and think
If my vessel out on the ocean got a hole and started to sink
Would You pick me up again, would You´
Cause I wanna live my life for You

So,I am sailing to You now
I am sailing to You
(Hear me sing)tonight

Take me, take me I will surrender to You, oh my King
Without You I would be soo empty
be nothing, but just nothing at all
I say to You who gives me the strength
to go on night and day

So,I am sailing to You now
I am sailing to You
I am sailing across the widest oceans just to get home to
You, Lord to You

Ja, till Dig jag är på väg hem
Omslut mig nu när jag så seglar in till himlens hamn
Håll om mig käre Gud, min Fader,
i din ljuva famn

Sailing av Mainstreet är just nu på repeat i min iPod.

Here it goes!

Nu efter ett antal påtryckningar från ett flertal vänner uppdaterar jag min blogg.

Vad har då hänt sedan förra inlägget? Jo, nästan hela första läsperioden på detta året har passerat, ett flertal programmerings- och mekanikinlämningar har blivit inlämnade. Jag önskar att jag kunde berätta att denna tids frånvaro från min blogg berott på nåt spektakulärt. Men icke! Den har bara vart fylld av plugg och åter plugg...

Och nu är det dags för föreläsning i Matematsik statistik. Vilket är ännu en kurs jag inte förstår att vi är tvungna att läsa. För inte beräknar man sannorlikheten på att ett hus håller. Man beräknar hållfastheten, inte den sannorlika hållfastheten.

over and out.

Back in Lund

Mitt andra jullov under mina studier vid LTH har förlöpit om möjligt snabbare än det förra. Jag har nu åter anlänt till min lilla lägenhet för att tentaplugga. Denna gång är det flerdimmesionell analys som skall studeras. Tentamen avläggs på torsdageftermiddag i Victoriastadion. Innan dess kommer jag som vanilgt inför en tenta isolera mig i min lägenhet och plugga och åter plugga.

Dock är det inte bara jag som har återvänt till Lund efter att ha haft jullov. Återvänt har också killen som bor någon våning under mig. Den kille som har en tendes att alltid spela hög musik med massa bas just då jag verkligen vill plugga. Att mina tankar då hamnar på annat än matten är då kanske förståeligt. Men imon ska jag plugga på riktigt för jag vill verkligen klara tentan denna gång!

Vi kan gung, gung, gung, gunga...

Det finns många roliga människor i denna värld. Och många av de roligaste jag vet finns i mina närmaste bekantskapskrets. Jag nämner inga namn, men imorgon åker en av de roligaste personerna jag vet iväg från lilla anderstorp till någonstans i Lappland för att gå på bröllop där hennes kompis gifter sig med Fame Factory Sandras lillebror. På detta bröllop kommer således Sandra Dahlberg och hennes Jimmy Jansson att befinna sig. Denna vetskap förgyllde hela min kväll ikväll. Det tillsammans med de otroligt söta filmerna vi såg...

Ingenting går upp mot en filmkväll i en källare på storbild tillsammans med en mycket kär vän!

Till min vän Eric

Igår frågade min kära vän Eric mig om jag inte borde blogga. Jag undrade då vad det var han tyckte jag skulle blogga om. Han sa då att jag kunde blogga om hur mycket jag saknar honom.

Eric, jag saknar dig lika mycket som träden saknar sina löv på hösten.

En liten tjejfilm...

Jag har alltid haft ett spänt förhållande till söta små romantiska tjejfilmer. Invecklade deckare eller hemska trillerfilmer har aldrig gått hem hos mig. Hur jag än har mått har en chick-flick film alltid gått hem... Jag har ett tag nu, ända tills nyligen, trott att detta förhållande hade kommit till ett slut. Helst plötsligt förstod jag inte vad jag såg i dem som var så bra. Men jag gav filmerna en ny chans. Och filmerna vann...

Jag vet inte vad det är med dem som gör att jag på något sätt mår så bra. Det är som om jag på något konstigt sätt kan tro på kärleken igen. Tro på den kärlek jag vet finns där ute. Tro på att även jag någon gång kommer att få mitt lyckliga slut.

Ännu en Larsson...

Ännu en i Larsson-klanen från Flahult kommer att studera i Lund! Min käre bror, Alexander fick idag intagningsbesked och fick där veta att han kommit in på ekonomi här i Lund.

Nu väntar en lägenhetsjakt utan like för honom. Jag hoppas att han hittar en liten söt 1:a i närheten av mig så att jag kan komma dit och laga mat, och ta hand om min kära bror.

Sen är det bara att vänta på att lille Gemund ska ta sitt förnuft till fånga och sätta Lund före Linköping!

Nyfiken i en strut

Jag råkar vara både nyfiken och envis, dessa två egenskaper gör det mycket jobbigt för mig när jag vet att folk i min närhet har hemligheter. Saker som jag gärna skulle vilja veta. Det spelar inge roll hur mycket hundlika jag gör mina ögon för jag får inte veta ändå...

Men tids nog ska jag nog ta reda på det... mohaha... ;)

200!!

Efter lite mer än 1 år med en blogg publiceras nu det 200:ade inlägget.
WOHO!

...but there is still a lot to come...!

Tenta tider

Det vankas mot jul. Även om vädret ute inte vidare påminner oss om jul. Regnet öser ner och här i Lund blåser vinder hårt. På LTH vankas det mot tentavecka. Tecken på att denna vecka närmar sig med stormsteg är det ökade antalet studenter som besöker Studiecentrum i just syftet att tentaplugga. I vaje hörn sitter en liten student oftast med ett rutat block och en mattebok i högsta hugg. Även V-huset fylls med tentapluggande små V-studenter i dessa tider.

Samtidigt som tentaångesten lägger sig som en tät dimma över hela LTH:s campus finns det ändå något slags lugn. Ett lugn i att veta att efter de stundande tentorna är skrivna och räknade, efter den jobbiga period som ligger framför, väntar nästan en hel månad utan tankar på integraler eller Bernoullis ekvation. Nästan en hel månad hemhemma, vart det än må vara.

Även om det är många med mig som vet sig komma att skriva tentor redan i januari igen är vetskapen om det stundande jullovet det som driver just nu. Efter det att de kommande tre tentorna är avlagda väntar mig en jul hemma i Småland. Förhoppningsvis med massvis av snö.