Good night... öhh...

Jag kan inte sova. Jag kan inte sova. Hatar att inte kunna somna i tid.

Jaja... det är värt ett till försök...

Nu ska jag sova. Nu ska jag sova.

Himla försäljare!

Telefonförsäljare är en sak. Där är det bara att lägga på, även om det kan verka ohövligt. Försäljare som man stöter på utanför affärer är också ganska lätta att unvika, det är bara att låtsas verka upptagen och kolla åt ett annat håll. Men när de kommer hem och ska sälja saker vid dörren då är det inte lika lätt att unvika dem. Idag var det en försäljare som ville sälja en säkerhetsdörr till mig. Per Mikael hette han. Han visade upp sin legitimation. Frågade om han fick 5 minuter av min tid. Småpratde först lite om vad jag pluggat och hur länge jag hade kvar. Sedan började han prata om sina dörrar. Han berättade att det tar ca 30 sekunder för en tjuv att bryta sig in genom en vanlig hederlig trädörr, medan det med en säkerhetsdörr tar upp mot 30 minuter. Han berättade också att de var bättre ljudisolerade. Stacklars kille. Kan inte bli många sålda dörrar för honom här på Tuna som befolkas mestadels av studenter och pensionärer, vilka inte tillhör de kategorier som är kända för att ha speciellt stora tillgångar. Men visst, vissa kanske kan hosta upp 20 000 kr till en ny dörr utan problem.

Jag tillhör inte dem, så det blev ingen ny säkerhetsdörr för mig.

Högvarv

Min hjärna går på högvarv. Borde enbart vara mekanik den tänker på, men det finns så mycket annat hjärnan måste reda ut. En insikt jag har kommit fram till idag är att jag har insett vilka underbara människor jag omringas utav. Männiksor jag kallar mina vänner. Människor som vad som än händer mig bryr sig om mig. Vilka jag kan ringa då jag mår dåligt. Vilka jag litar på. Vilka jag kan dela glädje med. Vilka lyssnar på mig då jag pratar, och främst vilka som står ut med mig vad jag än gör.

Men viktigaste insikten var att jag gör precis samma sak för dem. Jag finns där 24-7 för mina underbara vänner när de skulle behöva det. Jag kan skratta med dem, jag kan lyssna men framför allt finnas där för dem.

... for good times and bad times. I'll be on your side forever more. Couse that's what friends are for...

Inte som du tror

Nej, det är inte så. Inte som du tror. Det är inte så. Det skall inte vara vi. Vi är inte menade. Jag har kännt dig ett tag, men jag känner inte dig och inte heller känner du mig. Vi är allt för olika. Inte på samma frekvens. Vi talar inte samma språk. Du kommer hitta rätt. Det kommer du. Det må dröja, det vet jag inte. Men det är inte jag. Dagen då du hittar henne kommer jag glädjas med dig. Det lovar jag.

Om och om igen

Tänker det om och om igen.
Tänker att om du vore lite mer så här,
eller om du vore lite mer så där.
Tänker att om allt vore annorluna,
så kanske mitt hjärta skulle vilja det som min hjärna vill.

Precis som i princip alla fall kommer jag att följa mitt hjärta. I slutändan kommer valet bli just mitt hjärtas val. Jag vet vad det lutar åt. Detta även om jag ännu inte är redo att acceptera det. För hjärnan vill verkligen.

Vägskäl

Jag står vid ett vägskäl. I en korsning med två vägar framför mig. Där finns vägskyltar. Pekandes mot min framtid. Pekandes åt olika håll. Vägarna framför mig slingrar sig genom tät skog, genom snår, genom ängar, förbi stugor, genom mitt liv. De slingrar sig åt skilda håll. På vägen bakom mig finns det som var. Min historia. Det jag alltid kommer bära med mig. Det jag inte kan vända tillbaka till, men som alltid kommer att finnas där. Båda vägarna framför mig ger mig stora möjligheter. Olika möjligheter. Vägarna gör mig båda väl, men på olika sätt. Vad jag än väljer, vad jag än gör finns risken att jag ångrar mitt beslut. Detta gör mig rädd. Livrädd. Vad ska jag välja? Jag är rädd att göra fel. Jag är livrädd för att än en gång välja fel väg. Jag är rädd för att i nästa korsning ångra valet jag förrut gjorde. Men valet är mitt. Ingen annan kan göra valet åt mig. Ingen annan kan den här gången bestämma vilken väg jag ska gå. Vägen jag väljer är min väg.

Vägarna ligger där framför mig. Skrämmande. Välkomnande. Och fyllda med äventyr.

Back and Forward

Tänker så det knakar. Funderar. Vänder det fram och tillbaka. Försöker tänka klart. Analyserar. Hela tiden kommer jag fram till samma sak. Kanske är det här vad jag vill. Ska bara fundera och analysera lite till.

In control?

Jag hade kontroll. Trodde jag visste vart jag stod. Trodde jag visste allt. Jag trodde det på riktigt. Men så plötligt har situationen blivit en annan. Helt plötligt har jag nästan tappat kontrollen och jag vet inte längre vart jag står. Plötsligt känns inte allt som det kändes förrut. Plötsligt är jag inte lika säker som då.

Men frågan är har det ändrats för dig?

Namnsdag

Idag är det min namnsdag, men få är det som har uppmärksammat denna dag. Inte ens min vän Eric som jag så snällt grattade i torsdags då han hade sin namnsdag.

Dagen är ännu ej över. Kanske är det någon som uppmärksammar mitt namn i almenackan och jag får en liten gratulation.

Dualkarneval

Idag har Lundakarnevalen invigs. De har räknat från 10 till 0 och i tre dagar kommer nu Lund vara fullt med folk. Lilla mysiga Lund förvandlas från att vara just bara mysigt till att bli stökigt, bullrigt men samtidigt behålla den mysiga charmen. Dagen har spenderats på området vilket i vanliga fall skulle kallas Lundagård, detta tillsammans med nära och kära vänner.

På området finns inte bara öltält och möjlighet till karusellåkning. Där finns även småtält där det bjuds på både ett och annat. Bland annat finns där tält kallat Mission possible? som innehar en laserbana. Denna bana har byggts bland annat av min kompis Daniel.

Idag har även helgens första kebab (kyklingkebab) intagits. Kan nog bli så hemskt att det blir fler kebabtallrikar under dessa tre dagar. Men vad gör det, det är ju bara Lundakarneval vart 4:e år...

Jag glömde nämna det det viktiga inköp jag har gjort idag. Jag har införskaffat i en röd lundakarneval-luvtröja, men det viktigaste inköpet är ändå det snygga tygmärke med karnevalens emblem som kommer att pryda min snygga blåa V-ouveralle.

Eurovision

Synd är att mina kära Lunda-vänner inte innehar samma intresse för schlagerfestivalen som jag. Speciellt då mina ideer om schlagerkvällar inte går hem. Men jag tänkte ändå meddela alla er att just nu pågår semifinalen inför Eurovision som går på Lördag. Om ni inte visste det kan jag även meddela att det är Carola som tävlar med det svenska bidraget Evighet.

HEJJA CAROLA!

Underbara vår!

Visst är der underbart att våren äntligen har kommit. Den som så länge har vait efterlängtad. Visst är det underbart när träden äntligen får tillbaka sina gröna fina löv, och visst är det kul att se blommorna på marken blommar igen. Underbart är var det är! Men underbarast måste väl ändå vara att åter igen bli halft beroende av ögondroppar. Ständigt vara täppt i näsan och gå runt och snora, och samtidigt känna hur ögonen kliar.

Jag längtade precis som alla andra efter våren, men det var inte det här jag längtade efter. Det jag längtade efter var grönskan och värmen, så det får nog bli så att jag och många med mig, med ögondroppar bekämpar allergin och vinner över våren i år igen.

Smart!

Denna helg har vart full med viktiga samtal och framför allt viktiga tankar. För ovanlighetens skulle kom de inte ifrån mig. De viktigaste och kanske djupaste kommer ifrån min kära vän Linda, som under en prommenad i fredagskväll sa;
– Jag undrar varför man kan vända på ögonlocken, eller vad det egentligen har för någon funktion.

Eller då hon mitt i glasskön kläckte ur sig helgens smartaste kommentar;
– Tänk om man kunde flyga. (Och tillade efter lite eftertanke.) Men man skulle nog bli trött på det efter ett tag.

Smart tjej den där Linda!

Nostalgi

I hate the way you talk to and the way you cut your hair.
I hate the way you drive my car.
I hate it when you stare.
I hate your big dumb combat boots and the way you read my mind.
I hate you so much it makes me sick.
It even makes me rhyme.
I hate the way you're always right.
I hate it when you lie.
I hate it when you make me laugh,
even worse when you make me cry.
I hate it when you're not around and the fact that you didn't call.
But mostly I hate the way I don't hate you, not even close,
not even a little bit and not even at all.

Inte bara är detta en dikt från en film som länge var min favoritfilm, 10 things I hate about you, den ger mig också en liten nostalgitrip. En liten resa tillbaka till tiden och till staden då jag bodde over there. Staden är Seattle och det var länge sedan.

I don't get it. I really don't. No matter what I do, you always turn out to be the same. Always the same way. No matter who I meet, you're always the same. Always the same way. Always.

Nyligen kännde jag det igen. Nyligen förstod jag det igen. Återigen blir jag nog slutligen tvungen att inse. Trots det kommer du alltid vara densamme. Alltid.

Back to beeing me

Jag älskar det! Älskar känslan av frihet. Även om skolan och alla måsten ligger som en tät dimma över mig älskar jag friheten. Tentorna börjar närma sig, och jag varken förstår det eller orkar lära mig allt jag egentligen måste. För solen som skiner in genom mitt fönstret får mig att bara vilja ligga i Botan hela dagarna. Njuta och bara vara. Den senaste veckan har detta lett till att jag blivit både röd och senare lite brun, dessvärre har meknaiken och byggnads- och installationstekniken fått lida. Inte heller den stundande Karnevalen gör studiesituationen avsevärt bättre. Men som jag så många gånger förrut har sagt; det finns omtentor.

Lite studiemotivation återvanns dock under gårdagen då det var dags för det tredje och sista sudiebeöket på bygget min grupp har följt den här terminen. Bygget vi har besökt ligger i Västra Hamnen i Malmö, granne med Turning Torso. Detta passade igår mig och Elin perfekt. För efter studiebesöket(vilket var över på en halvtimme även om beräknad tid var två timmar) kunde vi sätta oss i hamnen och med utsikt över hela Öresund och Öresundsbron avnjuta en både stor och god glass i den gassande solen.

Så som vi hade det i Malmö skulle man ha det jämnt! Mer Sol och glass varje dag. Det röstar jag för. Jag röstar för mer sommar och framför allt mer sol åt folket!

I wish I could.

I wish I could. Wish I could feel the same. Feel the same way you do. I wish you would have listened when I told you. Told you where I stood. Where I'v been standing all along. I wish you would've let go when I told you to. I wish noone would've gotten hurt. Never the least you.

...but mostly I wish that everything would go back to the way they were.

Underbara känsla

Några dagars ensamhet och tankeverksamhet har gjort mig glad. Går inte förklara hur underbart det är. Hur underbar känslan av lycka är. Lycklig och singel. Känner att framtiden löser det så småningom. Efter att nyligen ha funnit en vän, som är alldelles för lik mig, har jag förstått att det jag trott på kanske trots allt är fel. Jag har insett att det finns fler i denna vida värld som är lika mig. Fler som tänker i samma banor och fler som är som jag. För visst är det underbart att kunna skratta åt samma saker, prata och förstå varandra och samtidigt vara på samma plan. Samtidigt som det är coolt att det finns fler som jag, är det konstigt att Gud skapade fler människor som i så mångt och mycket är lika mig. Ascoolt!

Lilla sociala jag har också under dessa dagar insett att det faktiskt inte är så farligt att vara själv ibland. Att det faktiskt är riktigt skönt och framför allt vad jag just nu behöver.

Att tänka är för underbart ibland...

DAGENS MUSIKCITAT: "I know the road He choose for me is not the road He choose for you."

Rekord!

Nu har det varit fint väder och varmt i 2 dagar i rad. Detta är ju rekord för denna så kallade vår.
Idag damp även lite post ner på min dörrmatta. 2 vita kuvert och min första tanke var räkningar. Det första, som var eftersänt, innehöll reklam från red/green. Lite paff eftersom der är en affär jag inte har handlat i på många, många år. Ännu mera paff blev jag då jag öppnade det andra kuvertet, vilket var från Basilika. Jag har aldrig beökt basilika, så att upptäka att kuvertet innehöll ett kort som bland annat ger mig fri entre varje lördag innan 24.00 gjorde mig nästan stum. Vilket händer väldigt sällan.

Om kortet kommer bli välanvänt vet jag inte, men det är inte troligt. Jag hoppas istället att dagar med fint väder slår fler rekord så jag kan vara utomhus.

Dagens låt: Walking on sunshine

Please don't.

Snälla, låt mig vara. Snälla, ge upp. Snälla, förstå mig. Snälla.

Arg och irriterad för mindre. Gnager och gnager inom mig. Mår dåligt utav det. Så mycket som jag vill. Så mycket jag vill säga, men jag vill inte såra dig. Jag vill inte vara elak och jag vill inte göra dig ledsen. Men främst vill jag inte själv må dåligt längre. Kanske är det tid att tänka lite mer på mig själv? Kanske måste jag tids nog ändå såra dig? Minns då att det inte var min insikt att skada, svika eller få dig att må dåligt. Allt jag vill är bara att få må bra igen.

Brasa, studentsång och mösspåtagning

Idag är det åter vardag igen. Åter var idag dags att imorse gå till skolan igen. Helgen som passerat var inte en vanlig helg. Helgen innehöll både valborg och 1:a maj. Förändringarna från andra år till detta år var för mig stora. Nästan alla år har valborg spenderats i Halmstad med familjen, om inte så i goda vänners lag på samma ställe. Detta år var annorlunda. I år spenderades helgdagarna i staden jag nu börjat kalla hem. Men inte behövde jag sakna småländskan och hembygden. Detta genom att två kära vänner hemmifrån kom på besök. Precis som sedenligt är besöktes en vårbrasa. Nytt iår var för mig den cermoni där den mörka studentmössan(vilken används på vintern) fick bytas ut mot den vita. Dock var det många med mig i folkhavet som inte bar någon studentmössa alls...

Andra nymodigheter var att studentsångarna som alltid hälsar våren välkommen vid universitetstrappan i Lundagård den 1:a maj, inte sågs på tv utav mig. I år var det live som gällde.

Maria, jag och Hanna.

Ännu en insikt!

Jag har indag insett att vi människor koncentrerar oss allt för mycket på allt som vi är hela tiden. Om vi tar mig som exempel. Jag är 21 år. Jag är student. Jag är numera lundabo. Jag är cornettist och pianist. Det finns en mängd saker som jag är. Även andra saker är, tex. det är vår. Det är regn, m.m.

Men då kommer då min frågeställning; Varför kan vi som människor inte bara låta det vara? Låta allt vara istället för allt som är. Varför låter vi inte det bara vara vår? Varför kan jag inte bara få vara student, 21 år och numera lundabo?

Istället borde vi lägga mer koncentration på att vara det vi är. Så att vi kan vara lyckliga, vara glada och bara låta det få vara vår.