Den senaste tiden har allt som en gång var viktigt blivit suddigt. Allt som en gång betydde någonting har tappat innerbörd. Tillvaron har sakta förvandlats till någon grå sörja. Den är kolsvart med enstaka vita stänk. Det gör för det mesta ont, men korta stunder får ibland den vita färger härja och jag kan då känna glädje. Allt jag vill går hela tiden i kras och ingenting tycks gå mig vägen. Ingen tycks tycka om mig och ingen tycks vilja ha med mig att göra. Alla jag litar på tycks fly och ensam blir jag kvar. Ensam och övergiven.

Varför får inte jag vara glad i mer än korta och enstaka stunder?