Ja, varför är det så? Varför drar vi människor oss för att berätta saker? Ligger det i vår natur att inte vilja ta upp saker som är jobbiga, eller vill vi bara inte göra någon besviken? Gör det mest ont att säga sanningen eller att låtsas som att allt är okej? Varför vill vi inte berätta saker som tids nog kanske måste sägas ändå? Är det i hopp om att inte såra sina medmänniskor, eller är det egentligen enbart för att lindra den egena situationen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Jag lider i alla fall av konflikträdsla, det är min anledning till att jag inte vågar säga saker som verkligen bör sägas. Jag lever verkligen inte som jag lär! Fan.
personligen tror jag att det är en kombination av att lindra den egna situationen och rädsla för vad konsekvensen/erna blir.
Jättejobbigt med saker man vill säga men av olika anledningar drar sig för att berätta.
Jag hoppas personligen att jag får mer mod till att berätta saker till folk i min närhet som jag håliit inom mig ett tag.
För mig är det nog mest för att jag inte vill såra någon. Jag vill inte svika någon så som så många har svikit mig. Men Linda det är ju du som lär mig vad jag borde göra, borde inte du vara ett bra föredömme?
Jag vet ju hur man BORDE bete sig, men inser nu hur fantastiskt svårt det är att tillämpa i praktiken. Men jag säger det igen: VISSA SAKER BORDE VENTILERAS SÅ FORT SOM MÖJLIGT, FÖR ALLA PARTERS BÄSTA.
Det gäller bara att komma till insikten att det är bäst för alla parters skull.
Det är den svåra biten ... ni vet ... hjärnan jobbar på och man vill inget hellre än att bara slänga ur sig något... men så kommer det där dumma "förnuftet" eller vad det är i vägen och säger "du borde nog tänka över det här lite mera..."
osså jobbar hjärnan på ... och man blir ju faktiskt inte klokare föräns man redit ut saker o ting .. right ... så förr eller senare står man där konfliktsrädd, feg, modig, liten, stor spelar ingen roll... tids nog... och som du påpekar Linda så borde "tids nog" tolkas som bättre så snabt som möjligt än att gå och lägga en massa tid på tankar som inte för en framåt.
förrestän Linda, ha en skön kväll ikväll!
De få gånger jag verkligen trotsar min konflikträdsla tar det visserligen ordentligt emot, men det som slutligen brukar få mig att ta tag i det är att jag ser det ur ett helt egoistiskt perspektiv. När det är någonting som jag verkligen vill få sagt så mår jag dåligt så länge jag inte har fått ventilera det. När jag sedan säger det så vet jag med mig att det ger en i sig tillfredsställande känsla - typ boost för självförtroendet - vad det än resulterar i. Jag går därför in i det endast för den känslan. Någonstans inom en brukar jag ändå ofta känna på mig vad det kommer att resultera i. Alla de jag "tvingats" att konfrontera har nog (tror jag i alla fall, eftersom jag ändå fortfarande räknar dem till mina vänner)dessutom bara uppskattat min ärlighet och öppenhet. Egentligen har man ingenting att förlora, saker och ting är som de är oavsett och uppriktighet och ärlighet tror jag alla kan komma överrens om är det viktigaste i en vänskapsrelation - eller vad det nu kan handla om.
Tack Daniel, det ska jag. Jag önskar dig detsamma!
Jag håller så med dig Linda. Det viktigaste av allt är att man är ärlig. Men på vilken bekostnad? Jag som är rädd att såra någon vill ju så klart inte det, och du som är konflikträdd. Men ibland måste man göra och kanske säga saker som man egentligen inte vill. Kanske handla det också om att våga. Att våga tjuren vi hornen och vara ärlig, för sant är ju att ärlighet varar längst.
Skicka en kommentar