Tänkte införa en liten temavecka här på bloggen. Lotten har fallit så att veckans tema blir nostalgi. En uppmaning går till mina kära blogvänner (Oskar, Eric, Magda och Linda) att göra detsamma. Väljer ni ett eget tema eller antar mitt, är upp till er.
Dagens resa går till 2001. Närmare bestämt till den 11:e augusti, en lördag om jag inte minns fel. Endast 5 dagar före det att jag, en liten nybliven 17 -åring, skulle bege mig ut på mitt livs resa. Resa var till USA och ändamålet var ett år som utbytesstudent.
Den 11:e augusti var dagen då Bob Hund, ett av mina dåvarande favoritband, skulle ha konsert på Liseberg. Den hade sedan länge varit inplanerad i min och mina närmsta vänners kalendrar. Det skulle vara som ett hej då. Bestämt var att jag skulle åka från Halmstad. Roland, Kristina och Martin skulle åka ta tåget ifrån Gnosjö. Vi hade bestämt att träffas på Göteborgs station. Jag minns så väl att Roland missade tåget och att Martin blivit sjuk. Jag och Kristina slog ihjäl några timmar i storstaden och mötte sedan Roland på avenyn. Jag minns hur vi gick vilse för att komma till Liseberg. Minns alla människors ansiktsuttryck då vi frågade hur vi skulle hitta dit. Hur det småflinade åt oss. Åt oss, tre små lantisar vilsna i storstaden.
Det var mitt under sommarens Göteborgskalas och det var fullt av människor överallt, inte minst inne på Liseberg. Köerna till alla karuseller var milslånga. Det gjorde mig inget för jag hade mina kära vänner där. Dagen gick och det var dags för konsert. Där vi mötte Emma och Lisa. Emma, Lisa och jag bar alla våra ljusblå Bob Hund tröjor. Jag som alltid hamnar bakom människor längre än jag(förstår inte dur det kommer sig…), fick sitta på Rolands axlar. Jag kunde därifrån se allt som skedde på scenen. Hur bandet rockade och hur sångaren hoppade runt. Jag kunde se hela publiken göra vågen och jubla.
Det var en underbar dag, vilken jag minns som igår. En underbar tid, jag aldrig eller sent kommer glömma.
5 dagar senare begav jag mig av, och de människor jag saknade mest var just dessa; Emma, Lisa, Kristina och framförallt Roland.
Dagens resa går till 2001. Närmare bestämt till den 11:e augusti, en lördag om jag inte minns fel. Endast 5 dagar före det att jag, en liten nybliven 17 -åring, skulle bege mig ut på mitt livs resa. Resa var till USA och ändamålet var ett år som utbytesstudent.
Den 11:e augusti var dagen då Bob Hund, ett av mina dåvarande favoritband, skulle ha konsert på Liseberg. Den hade sedan länge varit inplanerad i min och mina närmsta vänners kalendrar. Det skulle vara som ett hej då. Bestämt var att jag skulle åka från Halmstad. Roland, Kristina och Martin skulle åka ta tåget ifrån Gnosjö. Vi hade bestämt att träffas på Göteborgs station. Jag minns så väl att Roland missade tåget och att Martin blivit sjuk. Jag och Kristina slog ihjäl några timmar i storstaden och mötte sedan Roland på avenyn. Jag minns hur vi gick vilse för att komma till Liseberg. Minns alla människors ansiktsuttryck då vi frågade hur vi skulle hitta dit. Hur det småflinade åt oss. Åt oss, tre små lantisar vilsna i storstaden.
Det var mitt under sommarens Göteborgskalas och det var fullt av människor överallt, inte minst inne på Liseberg. Köerna till alla karuseller var milslånga. Det gjorde mig inget för jag hade mina kära vänner där. Dagen gick och det var dags för konsert. Där vi mötte Emma och Lisa. Emma, Lisa och jag bar alla våra ljusblå Bob Hund tröjor. Jag som alltid hamnar bakom människor längre än jag(förstår inte dur det kommer sig…), fick sitta på Rolands axlar. Jag kunde därifrån se allt som skedde på scenen. Hur bandet rockade och hur sångaren hoppade runt. Jag kunde se hela publiken göra vågen och jubla.
Det var en underbar dag, vilken jag minns som igår. En underbar tid, jag aldrig eller sent kommer glömma.
5 dagar senare begav jag mig av, och de människor jag saknade mest var just dessa; Emma, Lisa, Kristina och framförallt Roland.
4 kommentarer:
hehe det där med att inte se på konserter brukar aldrig direkt vara nåt problem för mig :)
Man får en sån ruggigt skön känsla i magen då man tänker tillbaka på gamla konserter man varit på!
Jag kommer aldrig glömma första gången jag hörde Blindside, det var fortfarande 1900-talet, platsen var Sandviken, the metropol. Vi hade anordnat en liten påskfestival, calvary hette det!
Jag hade väl inte lyssnat allt för mycket på den här lite hårdare avskalade musiken tidigare, men nu var det dags. En kompis lät mig lyssna på hans blindside-skiva så jag fick en bild av vad det var för ena grabbar.
Väl på konserten så ... wow(inte ett fjårtis-tjut-wow, mer bara ett konstaterande). Första "stagedivningen" kom på den konserten ...
Tack Blindside, men nu har dom förändrats en del ... både på gott och ont...
Vilken hjälte Roland är! Riktiga killar erbjuder alltid sin axlar för kortvuxna tjejer.
Skicka en kommentar