Åter har jag blivit lämnad kvar. Lämnad åt mig själv. Lämnad åt ensamheten. Igen är det jag som blir sårad och får gråta mig själv till sömns. Ännu en gång känner jag mig misslyckad, tjock och ful.
Orden av välmening som borde värma stutsar bort från min allt hårdare ytan. Ytan som för var gång jag blivit sårad har blivit lite hårdare. Ytan som Ni gjort hård.
Jag är trött på att alltid bli lämnad kvar. Trött på att det alltid är jag som i slutändan sitter ensam med min sorg och mina tårar. Jag är trött på att aldrig lyckas.
