Nostalgitrip #3

Dagens resa går till ungefär samma period som gårdagens. Resan går till låg- och mellanstadietiden. Till den tid då allt var självklart. Då man endast hade en bästa kompis. Vilken förtydligades genom ett delat väskapshjärta. Det var då man med säkerhet visste om man var singel eller inte. Hade svaret då man frågade chans blivit ja var man tillsammans, hade det blivit nej var man det inte. Det var på den tid då allt fortfarande var enkelt. På den tiden då man kunde leka bekymmerslöst hela dagarna utan att oroa sig för morgondagen. Då tjejer fortfarande lekte med dockor och killar med bilar. (Även om jag kanske inte var en av de typiska tjejerna i det avseendet.) Det var på den tiden man fortfarande kunde leka krig inomhus då det regnade och åskade ute. Det var då det fortfarande var roligt att åka till High Chaparall på sommaren och klä ut sig till cowboy. Det var tiden då man slapp ta viktiga beslut, eller ens bestämma över huvudtaget. Inte ens vilka kläder man skulle ha på sig behövde man välja, för det hade mamma redan fixat.

Annat är det idag då allt är på allvar. Då man måste ha en baktanke med alla viktiga val man gör. Då man måste veta exakt vilket stadie ens relationer är i. Svårare är det också att veta om man har eller inte har pojkvän, för tiden då man frågade chans är för länge sedan över. Idag kan man även ha en mängd nära vänner, som alla kan vara ens bästa vänner. Även detta förvirrar situationen avsevärt. Nej, bättre var det förr då allt var enkelt. Då man visste exakt hur allt var. Då man fortfarande var liten och slapp ta en massa jobbiga beslut. Då allt man behövde göra var att leka hela dagarna.

Nostalgitrip #2

Dagens resa går till låg- och mellanstadieåldern. Till tider då jag fick stanna hemma från skolan för att jag var sjuk. Då mamma stannade hemma från jobbet bara för att ta hand om mig. För att pyssla om mig, fixa mat och saker till mig då jag ville ha något. Det var då jag var sjuk som jag fick ligga i tvsoffan invirad i en filt och kolla på film hela dagarna. Jag fick gå runt i mysbyxor och jag slapp plugga. Det var då jag var sjuk som jag fick äta nyponsoppa med mandelpluttar och med hur mycket glass jag ville till. Jag fick dricka coca-cola ur de stora glasen.
Hur bra det än var att få stanna hemma, var det trots allt alltid mycket bättre att bli frisk och få gå i skolan igen.

Precis som det var då är det skönt att vara hemma då man är sjuk. Skönt att ligga kvar i sängen hela dagen och tycka synd om sig själv. Skönt att bara göra det man orkar och ingenting mer. Dock finns inte min mamma här hos mig och kan pyssla om mig. Istället får jag förlita mig på mina vänner som fixar mat och ta hand om mig.
Men precis som då är det ändå alltid skönast att tillfriskna, kunna plugga och gå i skolan igen.

Så imorgon hoppas jag att jag är frisk så att jag kan gå i skolan igen, för det är ju trots allt så att det är skönast att vara frisk.

Står med öppna armar. Redo att ta emot dig och redo att vända om. Ditt beslut.Vet vad jag vill.

Dagens låt: All or nothing - O-town

Nostalgitrip #1

Tänkte införa en liten temavecka här på bloggen. Lotten har fallit så att veckans tema blir nostalgi. En uppmaning går till mina kära blogvänner (Oskar, Eric, Magda och Linda) att göra detsamma. Väljer ni ett eget tema eller antar mitt, är upp till er.

Dagens resa går till 2001. Närmare bestämt till den 11:e augusti, en lördag om jag inte minns fel. Endast 5 dagar före det att jag, en liten nybliven 17 -åring, skulle bege mig ut på mitt livs resa. Resa var till USA och ändamålet var ett år som utbytesstudent.
Den 11:e augusti var dagen då Bob Hund, ett av mina dåvarande favoritband, skulle ha konsert på Liseberg. Den hade sedan länge varit inplanerad i min och mina närmsta vänners kalendrar. Det skulle vara som ett hej då. Bestämt var att jag skulle åka från Halmstad. Roland, Kristina och Martin skulle åka ta tåget ifrån Gnosjö. Vi hade bestämt att träffas på Göteborgs station. Jag minns så väl att Roland missade tåget och att Martin blivit sjuk. Jag och Kristina slog ihjäl några timmar i storstaden och mötte sedan Roland på avenyn. Jag minns hur vi gick vilse för att komma till Liseberg. Minns alla människors ansiktsuttryck då vi frågade hur vi skulle hitta dit. Hur det småflinade åt oss. Åt oss, tre små lantisar vilsna i storstaden.
Det var mitt under sommarens Göteborgskalas och det var fullt av människor överallt, inte minst inne på Liseberg. Köerna till alla karuseller var milslånga. Det gjorde mig inget för jag hade mina kära vänner där. Dagen gick och det var dags för konsert. Där vi mötte Emma och Lisa. Emma, Lisa och jag bar alla våra ljusblå Bob Hund tröjor. Jag som alltid hamnar bakom människor längre än jag(förstår inte dur det kommer sig…), fick sitta på Rolands axlar. Jag kunde därifrån se allt som skedde på scenen. Hur bandet rockade och hur sångaren hoppade runt. Jag kunde se hela publiken göra vågen och jubla.
Det var en underbar dag, vilken jag minns som igår. En underbar tid, jag aldrig eller sent kommer glömma.
5 dagar senare begav jag mig av, och de människor jag saknade mest var just dessa; Emma, Lisa, Kristina och framförallt Roland.

ALL IN

I want you to know that I would have been all in... ALL IN!
It might not be too late. Please make up your mind.

Let that be enough

Även om det idag inte märks är det påtagligt att våren har vunnit över vintern här i Lund. Trots att det idag både har snöat och regnat, vet jag att våren är på god väg och jag vet att vintern inte kommer komma tillbaka på ett bra tag.

De senaste dagarnas solsken och dunväst-väder har gett mig en känsla av välbehag. Även krokusarna och de övriga tidiga vårblommor som har slagit ut i landen på min gata, har fått mig att må bra. Bättre än på länge. Vetskapen om att våren snart är här har fått känslor jag nästan glömt bort jag hade att komma tillbaka. Jag känner glädje samtidigt som lycka. Men så kommer du in i mina tankar och förstör. Ja, förstör! För en sekund skjuter jag bort dig och jag känner mig då lycklig. Kanske är det så att du inte helt kan försvinna från mig. Kanske får jag nöja mig med det jag har. Nöja mig med den lycka och glädje jag känner. Kanske kan jag bara drömma om att bli lycklig. Drömma om att få det så som i drömmarna. För där är jag med dig och framförallt är jag lycklig.

Men jag nöjer mig med det har, för den tidiga våren har ju trots allt gjort mig glad samtidigt som jag fått känna lycka, och jag låter det vara mer än nog för ögonblicket.

En undran

Hela tiden säger vi människor en massa saker. Hela tiden har vi nya saker att berätta för de i vår omgivning. Samtidigt har de en mängd nya saker att berätta för oss. och just där kommer min undran in i bilden. Min undran är; Hur länge gäller egentligen det som vi får reda på av vår omgivning? Finns det något bäst före datum på informationen vi får? Jag menar, det som jag fick veta för en vecka sedan eller det jag fick reda på för en månad sedan gäller det fortfarande, eller kanske är giltighetstiden så kort som en enda dag?

Trött, arg och ledsen.

Idag blir jag bara så trött, arg och till och med lite ledsen. Jag förstår inte hur vissa människor bara kan gå runt och låtsas. Spela ett sorts spel. Låtsas att den ena dagen tycka och känner en sak, medan nästa ändrat sig och bete sig och vara totalt annorlunda. Jag blir så trött på människor som inte kan säga vad dom känner rakt ut, utan måste gå omvägar. Människor som får sin omvärld att tro att allt är okej, medan det sedan helt plötsligt vänder och visar sig vara helt annorlunda. Jag förstår inte hur människor kan luras så. Hur människor kan bedra sina nära på ett sådant sätt. Men vilka lurar de egentligen mest; sig själva eller omvärlden?

Personligen skulle jag säga att jag är nästan så långt ifrån det man kan vara. Jag är som en öppen bok. Är mig själv i princip jämnt. Jag säger nästan alltid det jag tänker och jag visar ofta det jag känner. Därför kan jag mycket lite identifera mig med dessa människor, de som ljuger för sin omvärld. Men franför allt förstår jag inte hur de kan bete sig på sådant sätt att människor i dess närhet blir både trötta, arga och ledsna, bara genom att spela sitt spel.

Ibland önskar jag att jag kunde se vad som är fel.
Ibland önskar jag att jag kunde göra någonting åt det.
Ibland önskar jag att jag visste.
Men för det mesta önskar jag att jag var där du är.

...kanske kommer en dag, då även du ger dig av...

Sverige är för underbart!

Idag sa min pappa: -Sverige är inte ett land för människor, det är ett land för vilda djur! (Han syftade på att det fortfarande i mitten av Mars ligger en halv meter snö på marken.)

Sedan lade han till: -Man borde bo på andra bredgrader.

Då kom jag faktiskt på att jag bor på andra breddgrader, och visst där må vara kallt och där må vara en mängd snö, men det är faktiskt där jag bor. Kanske borde Pappa flytta till dom breddgraderna också. Där finns varken lika mycket snö som i Småland eller lika många vilda djur (förutom Lennart the goldfish). Nej, Lund är en bra stad!

Here I come!

Helgen har närmat sig med stormsteg! Imogon får jag äntligen åka hem-hem. Äntligen får jag se den smålänska skogen, höra den underbara dialekt och framförallt träffa alla hemma. Alla hemma som jag har saknat så.

Men inte bara ska jag njuta av att vara hemma. Hemma kommer jag bland annat besöka den frisörsalong som har klippt mig sedan jag var ett litet barn, där mitt långa hår kommer bli lite mindre långt. Sedan kommer jag säker besöka pappa Anders (ja, eric...) kontor och förse en liten fattig students klena pennförråd med ett litet lager. Under helgen kommer jag också att få besök från USA. Jag kommer förhoppningsvis att hinna träffa både Sara och Jonas.

Jag kommer njuta, njuta av hemmalagad mat, melodifestival-final och mycket annat...

Och efter bara en alldelles för kort helg hemma kommer jag komma tillbaka till mitt nuvarande hem för att fortsätta plugga hårt innan det blir dags att åka hem nästa gång.

Dina svala händer...

Låt mig känna dina svala händer, mot mitt huvud mot min kind.
Låt mig låna dina klara ögon, nu när mina spruckit som porslin.
De drivande molnen gör skuggspel mot berget och skären de blänker som din panna.
Håll mig stilla i dina svala händer.
Din förtröstan blås den in i mig.
Lär mig tro att allting ordnar sig.
De drivande molnen gör skuggspel mot bergen och skären de blänker som din panna.
Vi vänjer oss sakta vid starkare ljus, den tröst som vi har är varandra.

Dina svala händer - Tomas Andersson Wij

Life goes on

Ibland händer något. Någon så nära, men samtidigt så långt borta. Vilket gör livet mer påtagligt. Mer på riktigt. Som gör att man inser att man verkligen lever. Plötsligt blir allt nära och allt vardagligt mer viktigt. Fötterna som befann sig uppe bland molnen i luften har fått fast grepp om marken man vandrar på. Och livet som just lekte som ett litet barns blir på några sekunder verkligt och på riktigt.

Dagens citat: Om livet vore enkelt, vore det ingen konst att leva.

Mr Right

Många gånger har jag sagt att jag önskat att Mr Right hade en pil över huvudet så att när man träffade honom visste att det var den rätte man träffat. En stor blinkande neonfärgad pil. Sådana som finns i Las Vegas. Så att man verkligen inte kunde missa om den rätte gick förbi på gatan.
Många är gångerna jag trott eller inbillat mig att det var den rätte jag träffat, men pilen var inte där. Men så när jag lärde känna dig var det som om du hade en pil över huvudet. Som om det var du. Du hade alla kvaliteter, alla egenskaper som finns på min lista över det som Mr Right ska ha. Varenda en.
Men så hände något. Något jag egentligen inte vet vad och som var så onödigt. Det fick oss att glida ifrån varandra. Och nu, en tid senare inser jag att det faktiskt kan vara du som är han. Jag inser att kanske, kanske blir det du och jag i slutändan ändå.

Upptäckt

Upptäckte precis att det på torsdag är dags för det andra studiebesöket i Malmö. Åh vad roligt det kommer bli! Det ser jag verkligen fram emot! För visst ser jag fram emot att än en gång bli förnedrad för att vara tjej i byggvärlden... Värdelöst!

En kort sammanfattning

En kort sammanfattning i punktform av lördagskvällen.

• Pizza hos Linda.
• Halvkollande på Melodifestivalen.
• Taxi till Mejeriet.
• Linda röker.
• Bra musik från 3 olika band.
• Påhälsning hos Daniel.
• Buss hem.

Det var min kväll det!

Varför är det så?

Ja, varför är det så? Varför drar vi människor oss för att berätta saker? Ligger det i vår natur att inte vilja ta upp saker som är jobbiga, eller vill vi bara inte göra någon besviken? Gör det mest ont att säga sanningen eller att låtsas som att allt är okej? Varför vill vi inte berätta saker som tids nog kanske måste sägas ändå? Är det i hopp om att inte såra sina medmänniskor, eller är det egentligen enbart för att lindra den egena situationen?

Carolines fredagskväll

På bordet stod chipsen, dippen, morröterna och gurkan. Pizzan var slajsad och upplagd. Tv-spelet hade sedan länge kännts utmalt och det var dags för kvällens höjdpunkt. Det var dags att se den bästa film som någonsin skapats. Kanske den bästa film som jag någonsin kommer att se. Filmen jag pratar om är "A Walk to Remember". Den må vara sockersöt och romantisk, men trots det, är det den mest ledsamma film jag sett får den mig att må bra. Den får mig att vilja finna all den där kärleken som finns i filmen.

Chipsen är nu borttagna. Likaså dippen. Pizzan är uppäten och filmen är slut. Och för er som ännu ej har sett denna fantastiska film kan jag den varmt rekomendera. Dock utfärdar jag en liten varning, se den absolut inte ensam, för då tårarna strömmar som mest (och tro mig de kommer strömma) kan det vara skönt att ha någon vid din sida.

Smålänskan jag borde kunna.

Efter en dag med surfing runt på nätet hamnade jag på www.svt.se. Jag surfade mest dit för att ta reda på de senaste nyheterna i hopp om att bli lite mer allmänbildad. Men icke hamnade jag bland nyheterna, istället hamnade jag i SVT;s arkiv. Där fann jag Ted Gärdestads melodifestvalbidrag från 1979, Lena Ph;s från 1986 och Carolas "Fångad av en stormvind" från 1991 samt en mängd andra bidrag från festivalens långa historia. En upplevelse för både öga och öra! Efter en stund bland dessa bidrag till svensk musikhistoria tröttnade jag och surfade vidare i SVT;s arkiv. Jag hamnade då hos allas vår "Värsta språket" Fredrik Lindström, numera känd för sitt program "Svensk dialekthistoria", även från detta program fanns en mängd klipp i arkivet vid vilka jag fastnade ett tag. Samtidigt som klippen om olika dialekter spelades upp på min dator fann jag en parlör för smålänska ord. Vilken innehöll fraser och ord jag aldrig har hört, eller ens visste fanns. För få eller aldrig är gångerna som jag har hört uttryck som basse(värnpliktig), illfänes(bråka, skrika) och Brunpanne(öl), och aldrig någonsin har jag hört någon säga krösamos om linonsylt.

Så istället för att blogga och surfa runt på nätet borde jag äta upp mina pannkakor och lära mig den småländskan som jag sedan barnsben borde kunna.

En liten parlör.
Bersa åt = göra sig till
Domma = dessa
Du ä la inte veti! = Du är väl inte klok!
Gohällig = bra person
Hia dig = lugna dig
Klut = huckle
Krabbigt = svårt, krångligt
Lu, luv = pojke
Möe = mycket
Redig = riktig
Råset = råkallt
Räligt = fult

Du ä la inte veti! Hi dig och skriv en kommentar!

Repeat all

En mycket underskattad funktion på sterion är repeat all. På det sättet kan en cd-skiva ljuda dagarna långa utan att man ens behöver bry sig. Underbart! Detta dock till andras fasa som gärna skulle vilja att annan musik strömmade ur mina högtalare då de efter ett antal dagar med samma musik i bakgrunden vid telefonsamtal gärna skulle vilja ha variation. Detta bekommer mig mindre då det just nu är Tomas Andersson Wij;s senaste album som gäller för mig just nu. Så även imorgon kommer albumet TAW spelas på repeat all hela dagen.

Det spelar ingen roll vad ni säger jag kommer ALDRIG tröttna!

...och jag nynnar vidare "jag bär det inom mig, jag bär en hel värld inom mig..."

Mannen i mitt liv

Igår under ett samtal med Josef, eller jag menar mannen i mitt liv, undrade han när han skulle få ett inlägg på min blog. Ett inlägg bara tillägnat honom. Så håll i er där ute i sajberspace! Dagens inlägg tillängnas honom, mannen i mitt liv.

Denna vackra och underbara man som idag, endast i omtanke för att jag inte skulle få i mig den dagliga lagade måltiden och alla vitaminer och kolhydrater en liten student kan behöva, lagade han mig en mycket god måltid. Kykling, ris och currysås. Mycket gott! Efter mitt önskemål blev det en liten sallad till måltiden också. Märk väl liten. Jag kan helt ärligt säga att det var det godaste jag ätit åtmindstonde på en hel vecka. Så nu har jag fått i mig mat så att jag står mig i en vecka till.

Nu efter det att mannen i mitt liv har lämnat mig ensam i min lilla lägenhet för egna äventyr, kan jag äntligen koncentrera mig på studierna i kursen som jag på onsdag har tentamen i, nämligen linjär algerbra.

PS! Kan även meddela världen att jag idag har samtalat med min vän sara hemma i skogen, så nu är saknaden efter hemorten och denna specifika vän inte lika stor.

Tårar

En tår rinner sakta
Sakta och stilla
Nerför min kind
En till
Bildar en ränna
En våt ränna
En salt ränna
Sakta rinner dom ner
Tårarna
Tårarna för dig

Motivation sökes!

Hej!
Jag är en liten student vars motivation har börjat försvinna. Är i desperat behov av ny, så om det är någon som har lite över önskar jag få del av lite. Tack på förhand!
MVH Caroline

Den tredje tentamensveckan för mig på LTH ska snart börja och inte har jag haft så lite motivation under någon av de andra tentamensveckorna som jag har nu. Det är konstigt då det enda jag ville för ett år sedan var att plugga och komma igång med studierna. Mycket konstigt att all motivation jag hade då bara vips har försvunnit. Den lackande motivationen har lett till att jag under denna läsperiod lite halft har slopat en kurs på vägen. Detta betyder att jag under den kommande tentamensveckan endast har en tenta. Men med min borttappade motivation och dygnsrytm kommer det nog sluta illa.

Allt jag kan göra är att plocka fram extetorna, brygga kaffe och försöka fortsätta plugga trots att motivationen är någon annanstans. För jag vill verkligen klara denna min enda tenta under kommande tentavecka.

Musik för hjärtat. Musik för själen.

Nyss så flöt ditt hår på kudden och min säng var varm.
Våra kläder låg här på golvet. Du låg på min arm.
Jag har fått en sång att sjunga och allt ljus på mig.
Jag har fått nästan allt jag önskar, men jag fick aldrig dig.

Jag fick aldrig dig. Jag fick aldrig dig.
Jag fick aldrig dig. Jag fick aldrig dig.

Jag har vänner och rutiner nog för varje dag,
men om natten när det tystnar är det bara jag.
Jag har fått en väg att vandra, den låg där för mig.
Jag är tacksam för allt jag fått, men jag fick aldrig dig.

Jag fick aldrig dig. Nej, jag fick aldrig dig.

Tomas Andersson Wij - Ett låtskrivargeni. Han egenkomponerade melankoliska melodier är musik för mitt hjärta. Musik för min själ.

Idag har varit en bra dag!

Idag har varit en bra dag. Idag har jag inte bara lärt mig att betong med flyttillsatsmedel får högre hållfasthet än betong utan. Betong med flyttillsatsmedel får ett högre klassificeringstal än betong utan. Men har man blandat i för stor volym vatten i betongblandningen blir värderna på dessa saker för låga. En viktigt kunskap om man läser till civilingengör i Väg och Vattenbyggnad.

Men utöver det har dagen innehållit tv-spel och kaffedrickande. Filosoferande om hur underbart våren i Lund kommer att bli, då man kan spendera mer tid utomhus i betydligt varmare väder. Konstateranden som att man kan halka på isfläckar. Men dagen har också innehållit en måltid avnjuten i trevligt sällskap. En date för er som vill kalla det för det. (Jag nämner inga namn. Men med ER kan menas Eric...)

Jag kan konstatera att dagen idag var än av de bättre på länge, och bra dagar gillar jag...