En vän frågade mig en gång vem som var min bästa vän. Svaret då var en tjejkompis som jag spenaderade nästan all min tid med. Vi var oskiljaktliga. Vi gjorde allt tillsammans. Vännen, som ställde frågan, hade väntat sig ett annat svar. Hon hade förväntat sig att namnet på min dåvarande pojkvän skulle sägas.

Då förstod jag inte henne. Jag förstod inte hur ens bäste vän skulle vara ens partner. Man kunde väl ha både en pojkvän och en bästa vän. Visst kan man det, men idag förstår jag vad hon menade. Jag förstår vad hon menade då. Att ens bästa vän skulle vara ens partner. Det är med den man ska kunna dela allt, lita på i alla situationer m.m. Det är den som ska veta allt om en och ändå tycka att man är okej.

Men varför är det då inte du och jag? Du är min bästa vän. Jag vet mycket om dig och det är okej. För dig kan jag berätta allt. Dig litar jag på. Men ändå det är inte vi. Nej, trots det är det inte vi.