Vår eller vinter?

Från min säng har jag varje dag denna veckan då jag har gått upp kunnat se hur solen har skinit utomhus. Tanken att våren har kommit har då slagit mig, men så har jag gått upp, kollat ut genom fönstret och mötts utav att marken ute varit täckt av ett nytt lager vit snö. Det är inte direkt vad man förväntar sig i södra Sverige i slutet av Februari.

Men imorgon är det Mars. En helt ny månad. En månad klassificerad som en vårmånad. Så kanske, kanske är det annorlunda imorgon. Kanske är det imorgon vår på riktigt...

Jag hoppas det!

Here it goes...

Om jag var nervös igår när Sverige spelade OS-final i hockey, vad är jag då nu? Har aldrig varit så här spännd men samtidigt lugn inför en tenta. Aldrig har jag heller kännt att jag vet så lite om ämnet även då jag har tentapluggat nästan konstans i en vecka.

Men klockan 14.00 idag kommer jag infinna mig i MA9 för att där skriva tentamen i byggnadsmaterial. En kurs vars innehåll jag endast har ett humm om... Ungefär 5 timmar senare kommer jag vara klar. Vid ca klockan 19.00 kommer jag lämna Matteanexet och känna att jag aldrig svamlat så mycket på ett prov någon gång förrut...

Jag har sagt det förr men säger det igen:

- Det är tur att det finns omtentor.

Det finns så många sköna människor

Idag kom jag och tänka på en sång som jag sjöng när jag var liten. En sång jag sjöng då jag gick i söndagsskolan, dagis eller scouterna. En del av sången lyder så här:

Det finns så många sköna människor

Som liksom aldrig kommer fram

Precis som böcker i ett bibliotek

Som bara står och samlar damm

Men om man bara tittar utanpå

Så missar man en värld

Som man aldrig får en enda aning om

Fast hela tiden finns den där

Jag insåg då på riktigt att det faktiskt finns människor där ute som jag aldrig kommer att lära känna. Människor som jag aldrig ens kommer att prata med. Jag kom att tänka på min nuvarande klass på över 100 personer. Ärligt kan jag säga att jag knappt har pratat med hälten. Endast vet namnet på en bråkdel. Tänk att det finns så många människor i min egen klass som jag bara har sett på utsidan, vars insida jag kanske aldrig kommer att få se. Kanske är det så att jag missar en hel värld på grund av det. Kanske är dem människor som skulle kunna vara en mycket bra vän. Kanske är någon av dem lik mig... och kanske tänker någon av dem samma tanke som jag.

En vän frågade mig en gång vem som var min bästa vän. Svaret då var en tjejkompis som jag spenaderade nästan all min tid med. Vi var oskiljaktliga. Vi gjorde allt tillsammans. Vännen, som ställde frågan, hade väntat sig ett annat svar. Hon hade förväntat sig att namnet på min dåvarande pojkvän skulle sägas.

Då förstod jag inte henne. Jag förstod inte hur ens bäste vän skulle vara ens partner. Man kunde väl ha både en pojkvän och en bästa vän. Visst kan man det, men idag förstår jag vad hon menade. Jag förstår vad hon menade då. Att ens bästa vän skulle vara ens partner. Det är med den man ska kunna dela allt, lita på i alla situationer m.m. Det är den som ska veta allt om en och ändå tycka att man är okej.

Men varför är det då inte du och jag? Du är min bästa vän. Jag vet mycket om dig och det är okej. För dig kan jag berätta allt. Dig litar jag på. Men ändå det är inte vi. Nej, trots det är det inte vi.

Konservatist

Ibland känner jag mig som en. Som en konservatist. Ibland önskar jag att allt var som det en gång var. Då jag inte kände mig ensam. Att det sedan föralltid kunde förbli så. Ibland önskar jag att tiden kunde stanna. Stå helt still. Konservera stunden och känslan. Då skulle allt förbli bra. Jag skulle föralltid förbli lycklig. Lycklig, och framförallt inte ensam.

Lite av varje

Det är inte förrns jag har varit hem-hemma en kort tid och återkommer till Lund som jag inser vilka och vad det är som jag saknar mest.

Den här gången är det Jonas som jag inser att jag saknar. Precis som någon annan gång jag var hemma... Världens roligaste Jonas... GUL BIL, Jonas! (Du får en kram då jag kommer hem nästa gång..)

En annan jag inser att jag saknar är min lilla vän Sara-Para. Bus, bus... Filmkväll i din källare nästa gång jag är hem-hemma, eller kanske lite hoppning i snöhögarna på Klockaregårdens parkering och pulkaåkning på Ekekullen med din galna julklapp... Kanske kan vi till och med bli intvingade i en städgrupp... Annars kan vi ju alltid hitta på något annat bus... Lätt!

Och så saknar jag scarfsarna, numera delar av hoffsarna. Ni är underbara tjejer. Min liptonlåda ligger hem-hemma i ett skåp i säkert förvar och bara väntar på att få ha hand om fikat någon gång snart igen. Jag lovar att testamentera min liptonlåda till er.

Sen är sommarjobb fixat också.. Det blev hemtjänsten på Klockaregården, i sommar igen... Första perioden som vanligt. Det är bäst så. Allt ska ju vara precis så som det alltid har varit. Får se om något annat jobb dyker upp, men det är alltid skönt att veta att man har något som inbringa pengar då man är en fattig student. Så i sommar kommer en liten Caroline befinna sig i skogen med massa tid att umgås med alla er hem-hemma som jag saknar som mest...

Lika arg varje gång!

Jag har alltid varit en pojk-flicka. A Tom-boy. Alltid haft många killkompisar. Så att jag skulle hamna på den naturvetenskapliga linjen inriktning mot matte-data var kanske inte så oväntat, inte heller mitt val att bli teknolog som även det domineras utan killar. Så kanske kunde man långt innan jag själv ens visste det förutspå att mitt framtida yrke skulle domineras utav killar.

Men trots det blir jag lika arg varje gång som vi tjejer inte anses vara på samma nivå som killarna. Vi anses på något sätt vara sämre. Eller kanske inte lika smarta. Jag förstår inte!

Sist detta hände var dock för snart 2 veckor sedan. Innan jag for iväg på en veckars semester, men fortfarande gnager det i bakhuvudet. Fortfarande blir jag lika arg då jag tänker på hur en man i sina bästa år inte ens ser på mig och mina 3 vänner(som också råkar vara tjejer) då han förklara vad som görs i början av ett bygge. Detta då en grupp på 10 personer (övriga 6 personer var killar) var på studiebesök på en byggarbetsplats.

Är det så här som min framtid kommer att se ut? Kommer jag bli nertryckt varje dag på min arbetsplats? I sånna fall kommer jag kämpa för bannemej... Vi tjejer vi kan. Vi är precis lika smarta och vi är inte sämre på något sätt. Kanske är det bara den äldre generationen byggare som tror sig vara bättre... Så vi säger väl så... Ni äldre generation män inom byggbranchen; Vi, den yngre generationen kommer snart ut och då kommer ni få se, vi kommer visa att kvinnor inom byggbranchen är precis lika kunniga och skickliga som killarna inom samma yrke...

RÄTTELSE

Jag fick idag ett telefonsamtal från min bror som sa:
- Caroline, du har inte alls varit i Österrike 15 gånger. Så jag tycker du ska ändra på din blog.

Så förlåt alla som läst förra inlägget. Jag har visst, när jag mer noga räknar efter, bara varit i Österrike 14 gånger så nästa år kommer att bli min 15:e gång.

Rätt ska vara rätt..

Tillbaka i Lund!

Jag har nu kommit tillbaka efter min vecka i Österrike bland mycket snö, kyla och massa skidåkning. Jag kan lugnt säga att det var det roligaste jag varit med om på mycket länge. Vädret var på topp i princip hela tiden utom en eftermiddag då det REGNADE... Men jag tar det för regnet förvandlades till snö som lade sig som puder på marken och gjorde sista skiddagen till den bästa. Då pistmaskinerna ännu inte hade hunnit pista pisterna allt för hårt och pudersnön låg uppepå som ett tunnt täcke. Solen sken från klarblå himmel och det var inte allt för mycket folk i backarna.

De flesta dagarna åkte vi i lift- systemet vi har åkt i ända sedan första gången i Österrike för 15 år sedan. Några utav dagarna tog vi dock den nybyggda gondolen över till systemet i Kitzbüel för att testa backarna där. Bland annat testade vi Hannenkahm. Backen där både Ingmar Stenmark och Anja Persson har tävlat. Och där många andra har fått sätta livet till. Den är på sina ställen mer än 80 grader brant (!).

Jag anser mig själv vara en ganska erfaren och relativt duktig skidåkare men efter turen i den backen ger jag Anja och Ingmar all min respekt. Jag skulle ALDRIG våga ge mig ut i störtlopp nedför den backen.

Andra dagar satt vi mest och solade..

Att sammanfatta veckan i Österrike i ett fåtal ord kan bli svårt för det var så mycket mer än bara skidåkning, fint väder, god mat och underbara vänner... Den var allt det där som traditioner alltid är och jag hoppas att jag även nästa år kan unna mig en vecka och följa med på denna underbara resa en 16:e gång...

Alla hjärtans... bla,bla...

Ursäkta men vem var snubben som kom på denna så kallade högtid? Han kan inte ha varit speciellt smart, eller också var han det för han lär ju numera ver mer än millijonär. Högtider som endast finns till i syftet att vi människor skall konsumera mera, och gör av med ännu mera pengar, är ganska onödiga. För går verkligen alla de där special gjorda "Alla hjärtans dags"- prylarna åt? Vilka är det egentligen som köper alla de sakerna?

Jag menar kärleken borde väl firas lite varje dag. Och lyckliga kärlekspar har väl ändå sina egna dagar att fira. Inte behövs en speciellt dag, som Sverige dessutom har stulit ifrån USA där den firas med allvar. Nej, Alla hjärtans dag borde tonas ner. Eller kansek helt tas bort, för inte minns jag att man firade denna dag då jag var yngre.

Nej, jag röstar nej till alla hjärtans dag.

Äntligen!

Äntligen har jag den i min ägo. Äntligen! Thomas Andersson Wijs nyaste cd. (Det du Linda.) Jag vet att den släpptes i höstas men det har liksom inte blivit av att jag gått och införskaffat den. Så idag när jag ändå var nere i centrala Lund och satte sprätt på en massa pengar begav jag mig in i skivaffären och där var den. Efter att ha lyssnat igenom den ett par gånger kan jag ge den ett ganska högt betyg. Musiken som spelades på hans konsert enda konsert i sommras får dock ett högre betyg... men live är ju alltid live...

Så på fredag när jag beger mig till andra breddgrader kommer just denna cd vara på repeat kanske ända ner till München... eller kanske till och med hela vägen till Mittersill i Österrike.

It's okey..

[I'm finding myself at a loss for words, and the funny thing is that it's okey. The last thing I need is to be heard, but to hear what you would say.]

Ja, det är verkligen konstigt. Jag som oftast kan prata. Prata om nästan vad som helst, finner inte ord. Men det konstigaste är att det är okej. Ja, det är okej.

Like music in my ears

Jag har nämnt det förrut men det begistrar mig lika mycket varje gång. En gammal låt börjar spelas och fram kommer alla känslor, humöret och allt man kännde då till just den där speciellt låten. Det är så konstigt hur vissa låtar kan frambringa olika minnen, men samtidigt facinerande. Som igår spelade jag en cd med MercyMe och jag blir lika sentimental varje gång jag hör antingen deras låt I can only imagine eller deras låt Keep singing. Eller som när jag idag slog på radion och Erique's låt Hero spelades. Och shit vilka minnen som kom tillbaka.
Eller om jag hörde Pearl Harbour låten med Lyann Rimes skulle jag minnas hur jag och Andrea, min allra bästa vän i USA, var uppe hela nätterna och satt och såg på just Pearl Harbour i mina värdföräldras källare.

Bara en massa glädje. Nästan så man vill gråta av lycka och svämma över av känslor. Alla minnen från året i USA; September 11th, Homecoming prom, Levi, konstant golfträning... Ja, allt det där andra som var då under året 2001-2002.
Att mixa minnerna från då tillsammans med allt som är nu gör mig nog till den gladaste Caroline i hela världen!

So would you dance if I asked you to dance...

Fortare och fortare...

Varje dag snurra jorden ett varv runt sin egen axel. Varje år går jorden ett varv runt solen. Och konstant känns det som om tiden bara går fortare och fortare. Alla dagar fylls med aktiviter och en massa måsten. Vilket leder till den stress många med mig känner. Hela tiden fullt upp. Hundra bollar i luften samtidigt. Tiden går fortare och stressen blir ännu mer påtaglig. Men så kommer en lucka. Som om tiden för en liten stund får stå stilla. En liten ljusglimt. En glimt som visar allt i världen. Och jag inser hur lyckligt lottad jag är som får ha fullt upp. Får ha en mängd saker som engagerar mig. Hur lyckligt lottad jag är som får ha kläder på min kropp, någonstans att bo och mat att äta. Men framför allt hur lyckligt lottad jag är som får ha människor runt omkring mig som tycker om mig för den är. Människor som sammtidigt betyder mycket för mig. Just då i den lilla stunden inser jag allt detta. Jag inser vad som är det viktigaste för mig.

Men så plötsligt återvänder vardagen. Stressen med den. Den lilla stund då tiden stod stilla är över. Snart bortglömd. Världen fortsätter snurra och tiden fortsätter att bara gå... Fortare och fortare...