kent - gymnasieminnen

Länge sedan var det. Mycket länge sedan var det sedan jag lyssnade på cd-skivorna från mitt favoritband under högstadie- och gymnaieåren. Musiken som konstant strömmade ut ur högtalarna på mitt rum kom ifrån bandet kent. Det var långt innan kent-hysterin bland alla sk. fjortisar bröt ut, och det var långt innan jag visste vem jag var eller vem jag skulle bli. Men trots det påminner musiken om en tid då allt var så självklart. Då jag visste exakt vad jag ville och precis vad jag ville ha. Det var tiden då jag försökte hitta mig själv.

Musiken väcker de bästa minnerna jag har. Samtidigt ger dig mig också accosiationer av svarta kläder, uppror och minnen utav den absolut jobbigaste tiden jag upplevt. Den ger mig minnen av en tid av mycket kärlek. En tid då allt gick på räls. Den ger också minnen utav de personer som har betytt absolut mest för mig, de personer som har hjälpt till att forma mig till den jag är idag.

Samtidgt som dessa underbara minnerna framkallas utav musiken, bubblar det inom mig för att det var också den tiden som var den svåraste och jobbigaste.

Denna tid har jag försökt att glömma, men det har visat sig omöjligt. Även om musiken tog den till ytan ligger den alltid där under och gnager. Så istället för att glömma tar jag nu lärdom utav det som var då , då för länge sedan.

Dagens inlägg tillängnas Emma, Roland och alla andra som då var mitt allt.