Broken

the broken clock is a comfort

it let's me sleep tonight
maybe it can start tomorrow
from steeling all my time
i am here still waiting
thought i still have my doubts
i am damaged at best
like you have already figured out

i'm falling apart
i'm barely breathing
with a broken heart
that's still beating
in the pain
there is healing
in your name
I find meaning
so i'm holding on
barely holding on to you

the broken locks were a warning
you got inside my head
i tried my best to be guarded
i'm an open book instead
i still see your reflection
inside my eyes
that are looking for purpose
there still looking for life

i'm falling apart...

hanging on another day
just to see what
you will throw my way
and i'm hanging on to the words you say
you said that i will
i'll be okey

the broken light on the freeway
left me here alone
i may have lost my way now
haven't forgotten my way home

i'm falling apart...

Lifehouse med låten Broken är veckans låt.
Den går på repeat här i lägenheten när jag denna
vecka tentapluggar till tentan i Anläggningsteknik.

Ännu en Nostalgitrip...

Det är snart en vecka sedan nu som den senaste fredagsfinalen i Idol sändes. Och självklart satt jag bänkad framför tvn i min svarta skinsoffa, för att avnjuta höstens första fredagsfinal. Temat för kvällen var one-hit-wonders. (De blivande) Artisterna sjöng låtar som Walking on sunshine, I wanna know what love is, Baby love m.fl.

Väl där i tv-soffan med chipsen i skålen framför mig kom jag att fundera på vilken låt jag skulle ha valt att sjunga om jag tvingats framföra en låt med kvällens tema. Låten jag skulle ha valt är Busses and Trains med Bachelor Girl. Om detta hade varit en bra låt för just mig har jag ingen aning om, men det spelar egentligen mindre roll. För där i soffan när jag såg människor som verkligen kan sjunga, drömde jag mig bort till sommaren 1997 (eller kan det ha varit 1998?). Det var innan vi hade fått våra, likadana, röda vespor. Det var på den tiden alla hade CAT-skor, Crocker-jeans och Champion- eller FILA-tröjor. Det var sommaren då både du och jag var bruna som pepparkakor utan att ha lämnat Sveriges gränser. Det var sommaren då jag och min allra bästa kompis lärde oss vart varenda gata i Tylösand och Haverdal ledde. Orsaken var att vi cyklade gatorna upp och net ett otaligt antal gånger gånger, ofta med en radio/kasettbandspelare fastsatt på pakethållaren. Ur denna apparat strömmade vår favoritlåt just då, Busses and Trains. De människor som såg oss, såg säkert efter oss en extra gång när vi cyklade förbi, men jag är säker på att de efter ett tag vande sig vid att två krullhåriga brunetter, ofta iklädda liknande kläder, cyklade förbi deras hus ett flertal gånger varje dag.

Att vi har fått höra att vi var tvillingar av okända människor bland annat på tyska eller att vi prommenerade barfota mellan just Tylösand och Haverdal eller hur vi gav några radhuslängor namnet Spanien är andra historier. Listan av historier vi har skapat kan göras lång, men de är helt andra historier... (Historier jag säkert kommer att berätta för mina barn och barnbarn i framtiden.)

Men i alla fall, den one-hit-wondern som Bachelor Girl gav oss den sommaren, är den låt jag skulle valt att sjunga i en fredagsfinal med samma tema som förra fredgaens. Samtidigt kommer just denna låt alltid att påminna mig om den sommaren, en av de bästa sommrarna... Och jag kommer så länge jag lever, alltid att ha ett litet leende på mina läppar då jag hör denna låt.