...vad jätteskönt mitt sommarlov skall bli!
Efter klockan 13 idag har jag officiellt sommarlov. Det var då som jag steg ut ur matteannexet och hade avlagt den sista tentan för denna termin. Om jag klarade den eller inte är en annan sak, men jag har i alla fall sommarlov nu!
Men det är inte som när man var liten. Det är inte samma känsla att få sommarlov nu som det var då. Jag önskar att det vore lite mer pirrigt, lite mer av den där svindlande frihetskänslan som alltid fanns där innan sommarloven när man var liten. Då man längtade i flera veckor. Räknade ner dagarna. Och när man till slut satt i kyrksalen var det enda man ville att prästen skulle prata klart så att sommarlovet kunde börja. Då man fick gå ut i solen, äta glass och bara leka i 10 långa veckor. Idag när jag klev ut från matteannexet fanns där inte samma svindlande känsla och inte heller fanns där en sol som väntade. Istället öppnade himlen sig och ner föll ett blött men ändå ganska behagligt sommarregn. Och inte väntar 10 veckor av enbart lek och bus heller. Istället blir det jobb och jobb, men troligen hinns det nog med en hel del lek och bus också...
Kanske att den där svindlande känslan trots allt finns där ändå. Men att det gömmer sig för att det inte är samma cermoni med att få sommarlov. Kanske att känslan inte har innfunnit sig för att jag fortfarande är kvar i Lund och skolan fortfarande gör sig påminnd. Kanske att känslan gör sig mer påtaglig då jag nästa vecka far hem till mitt kära Småland. Det hoppas jag!
Efter klockan 13 idag har jag officiellt sommarlov. Det var då som jag steg ut ur matteannexet och hade avlagt den sista tentan för denna termin. Om jag klarade den eller inte är en annan sak, men jag har i alla fall sommarlov nu!
Men det är inte som när man var liten. Det är inte samma känsla att få sommarlov nu som det var då. Jag önskar att det vore lite mer pirrigt, lite mer av den där svindlande frihetskänslan som alltid fanns där innan sommarloven när man var liten. Då man längtade i flera veckor. Räknade ner dagarna. Och när man till slut satt i kyrksalen var det enda man ville att prästen skulle prata klart så att sommarlovet kunde börja. Då man fick gå ut i solen, äta glass och bara leka i 10 långa veckor. Idag när jag klev ut från matteannexet fanns där inte samma svindlande känsla och inte heller fanns där en sol som väntade. Istället öppnade himlen sig och ner föll ett blött men ändå ganska behagligt sommarregn. Och inte väntar 10 veckor av enbart lek och bus heller. Istället blir det jobb och jobb, men troligen hinns det nog med en hel del lek och bus också...
Kanske att den där svindlande känslan trots allt finns där ändå. Men att det gömmer sig för att det inte är samma cermoni med att få sommarlov. Kanske att känslan inte har innfunnit sig för att jag fortfarande är kvar i Lund och skolan fortfarande gör sig påminnd. Kanske att känslan gör sig mer påtaglig då jag nästa vecka far hem till mitt kära Småland. Det hoppas jag!
